Och det är så skönt! Jag är trött på att försöka få upp dottern till skolan. Egenansvar fattar hon ännu inte vad det är. Men den här morgonen struntade jag i att tjata på henne. Jag orkar bara inte. Jag har inte orkat så mycket över huvudtaget den här veckan. Det har varit ett helvete minst sagt. Sover jättelite, några enstaka timmar per natt och värken i nacke, axlar och skuldror har varit helt helvetiska. Inte minst i mest hela kroppen som annars. Men jag överlever. Än så länge.

Var till psykiatrikern i veckan. Han sa att det var 4 år sedan jag senast var där. Han kände igen mig men jag sa ärligt att jag inte kände igen honom. Varför skulle jag? Kan ju inte komma ihåg alla inom vården :) Varje gång jag lyckats få tid hos en psykolog så har det varit ett nytt ansikte jag träffat på. Och den ena sämre än den andra på det svenska språket. Då är det inte kul.
Hur som helst så fick jag prata av mig lite. Det kändes faktiskt skönt. Jag har inte "pratat" med någon på bra länge. Även om jag behövt det efter att så många nära har gått bort i min närhet. Båda föräldrarna och bra vänner. Jag har bett om en samtalskontakt det men det verkar mycket lättare att få mediciner för att dämpa ångesten. En snabb fix tror dom.
Jag fick ny medicin den här gången med, Lyrica heter den, men även en remiss till en samtalsterapeaut. Medicinen har jag velat testa länge. Hörde talas om att den kan hjälpa mot mina problem. Eftersom det är en medicin för epilepsi så finns det en möjlighet att den funkar eftersom det jag har är en sorts neurosjukdom i huvudet :) Det är nåt som inte kopplar och fattas. Därav likelsen. Men jag få ju såklart inte anfall. Det är bara smärtsignalerna ut till nerverna som inte vill lämna rätt meddelande typ. En smärta som bör vara liten blir istället ofantligt stor hahaha (egentligen inget att garva åt) Sen är den ångest dämpande. Perfekt! Nu hoppas jag innerligt att den här nya medicinen fungerar. Det skulle vara så otroligt jävla underbart! Jag tror ingen riktigt fattar vilken pärs jag går igen och gått igenom i över 20 års tid, och att sjukdomen faktiskt är så gott som obotlig. Den suger livet, musten och lusten ur en. Skulle nog kunna knäcka den starkaste... och jag är inte den starkaste. Så vad säger det?....

Så vad händer annars idag? Det finns så mycket jag vill göra men känner just nu att jag inte klarar av så mycket. Samtidigt vill jag inte bara ligga och slappa för att undvika få ondare. Jag behöver röra på mig.
Så planerna är följande;

Fixa de 3 bambujalusier jag haft liggandes sen dackefejden. Dom är för breda och jag ska kapa av dom till rätt storlek.
Sy nya gardiner och sen sätta upp hela klabbet i min dotters sovrumsfönster. Just nu har hon ett par gamla blommiga 70-talare (gamla men dock jättefina) som hon döljer med ett stort sängöverkast uppslängt för att inte låta ljuset komma in. Det är mörkt som graven där t o m mitt på dagen. Iaf när hon sover.Och inte fan är det snyggt.

Sen ska jag väl ta en städraid i hela lägenheten. Som vanligt är det bara jag som gör någonting Senaste tiden har det stått still pga värken. Det finns att göra även om det inte är jättestökigt. Det är faktiskt rätt fint överallt. Förutom mitt sovrum då som jag tror jag behöver hjälp med men ingen vill ställa upp.  Elaka lata jävlar.
Ahh, sen vete fan vad jag ska hitta på. Hemma blir man iaf. Ledsamt med ett ord...........

Fan vad jag gnäller då....sorry